Teal Lucopo
Skapade svar
-
Fan vad fint!!!
Hoppas det finns solnedgångar & ljummen sommarbris i ditt liv oxå ibland!
Jag är några år äldre än dig men tror att det var någonstans mellan 22 och 25 som jag nådde botten. Eller, jag har nått botten ganska många gånger. Till skillnad från dig har jag aldrig tänkt “det löser sig” utan har väntat på att allting ska gå åt helvete. Väntar fortfarande, ska tilläggas. Jag är fucking livrädd för att någonsin må så igen, jag vet hur skör min tillvaro ändå är.
Jag hoppas att du kommer kunna se tillbaka och inse hur långt därifrån du kommit. Vet att det inte är någon tröst idag. Jag hoppas att du hittar någonting som får dig att gilla dig själv lite mer. Vad som helst. En låt, en hobby, en kompis. Vet att det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas du söker hjälp. Inte för att själva hjälpen kommer hjälpa dej, men för att du säger till dig själv och andra att du vill ifrån helvetet du lever i just nu. Din tid kommer.
En hand på andra sidan sängen som nästan är som min egen. Den meningen verkligen rörde mig. Tack. Det är det jag avundas, det som du vittnar om att du upplevt och saknar. Jag har aldrig kännt så, iallafall inte utan att att samtidigt känna djup skräck och bottenlös tvivel och misstänksamhet.
En gång var det en kille som höll om mig medan vi kollade på Vänner. Utan att ha sex med mig. Det är nog det närmaste Trygghet jag kännt tillsammans med någon. Han hittade en annan tre veckor senare och jag blev kär i en häst som togs ifrån mig. Det är nåt år sedan och på midsommar grät jag över dem båda. Inte just individerna, men förlusterna. En tjej som sa att hon hade velat ligga med mig om hon inte haft pojkvän sa att jag inte skulle ge upp, att kärlek i någon form kommer komma in i mitt liv.
Helst inte, tänkte jag, att elden bränner mig är inte det värsta, utan hur isande kallt det blir när den brunnit ut.
Ja, så är det faktiskt. I min telefonbok finns tre nummer, ett som går till min handläggare på försörjningsstöd, ett till mitt boendestöd och ett till min psykolog. Jag har inga vänner, inte en enda, och så gott som hela min familj är död sedan många år tillbaka. Det finns en gammal fosterfamilj, men den kontakten har blivit ohållbar ända sen jag fick diagnosen autism för två år sedan. Medan det var en stor lättnad för mig så försökte de övertyga mig (och framförallt sig själva) om att jag var normal, och sa till mig att jag måste träna bort mina svårigheter och helt enkelt rycka upp mig och ”bli som folk” (direkt citerat). Av förklarliga skäl är det helt uteslutet för mig att ha någon mer kontakt med dem. Det finns också en halvbror men honom avslutade jag kontakten med efter att han utnyttjat mig sexuellt på fyllan. Har även lite släkt på pappas sida, men efter att de tittade bort eller hånflinade åt mig varje gång vi möttes ute så var jag tvungen att avlägsna även dessa, och ärligt talat var det ingen större förlust utan snarare tvärtom. Det har funnits vänner genom åren, jag är 32 nu, men allteftersom har jag varit tvungen att klippa banden med den ena efter den andra. Som yngre levde jag ett väldigt destruktivt liv och när jag många år senare äntligen började ta avstånd från den livsstilen tog jag även avstånd från människorna jag umgicks med vilka var i princip alla jag kände. Kvar fanns ingen och jag började inse hur många år jag slösade bort på bara piss rent ut sagt. Idag finns ingenting kvar, och medan andra i min ålder var upptagna med att bygga upp stabila liv med en bra utbildning, vänner, karriär och familjer söp jag bort mitt liv och träffade douchebags som nu alla är gifta och har barn. Med facit i hand var det kanske ingen bra idé. Samtidigt är min typ av människa den typen som statistiskt sett inte har någon chans, jag föddes i princip in i socialtjänstens klor och hamnade på psyket innan jag ens hade hunnit fylla tio. Jag var suicidal innan jag lärde mig räkna och vet egentligen ingenting annat än hur det är att ha ångest. Mina föräldrars historia är lika dyster och båda missbrukade och begick självmord. Det sociala arvet.. Hela skoltiden var ett helvete med mobbing och uppväxten kantades av övergrepp och psykisk misshandel. Jag har ropat på hjälp så många gånger genom mina handlingar, och alla gånger har de vuxna i mitt liv tittat bort eller skickat bort mig när jag blivit för jobbig. Detta har bidragit till att min tillit till människor numera är söndertrasad. Min autism har ställt till mycket för mig, framförallt under skolåren, och det är till stor del den som gör att min isolering fortgår. Jag är ett miffo i sociala sammanhang och känner att jag har givit upp. Det innebär inte att jag är deprimerad, inte alls, utan jag bara skiter i allt. Min kraft räcker knappt till att borsta tänderna varje morgon och livet rinner bokstavligen bort. Egentligen klarar jag mig alldeles utmärkt ensam, jag har varit ensam hela livet och det är ingenting jag får panik över. Tvärtom tycker jag om att få sväva runt i min egna lilla värld parallellt med den riktiga och i lugn och ro få ägna mig åt det jag intresseras av. Jag är intresserad av mycket och har många intressen som ger mitt liv mening. Jag har dock inte kraften att utföra dessa utan blir istället liggandes i sängen dagarna i ända. Ibland saknar jag dock någon att utbyta tankar med. Något som får mig att känna mig levande och som kan bryta den här tristessen. Det är nog det jag känner, tristess, och det är troligtvis den som sugit ut all livsglädje ur mig. Jag har verkligen inget liv, utan mitt liv går ut på att sköta de dagliga rutinerna och inte ens dessa fungerar. Oftast sover jag bort dagarna medan årstiderna växlar utanför fönstret. I trettioårsåldern är majoriteten upptagna med egna familjer och har redan hittat sin umgängeskrets som de sedan håller sig till. Det spelar ändå ingen roll då jag inte har sociala skills till att veta vad jag ska göra med de sociala möjligheter som dyker upp. Jag saknar ungdomen, när allt inte var så jävla komplicerat, vuxet och tråkigt. Har tillochmed funderat på att sluta vara så skötsam och duktig, och istället börja kröka och låta det sociala arvet sköta resten. Om jag blev alkoholiserad skulle jag kanske träffa nya vänner och få ett mer spännande liv. Ibland känns det som en lockande lösning då den här tristessen är nästintill outhärdlig..
Ibland känner jag igen mig i det du beskriver. Jag har dock haft relationer. Relationer som i princip alla skadat eller skrämt mig från att sträva efter att inleda nya relationer. Idag känner jag mig oändligt ensam och behövande av att Någon skriver att hen saknar mig eller att få somna bredvid Någon som håller om mig. Jag tänker att det är möjligt. Men. Baserat på i princip alla mina tidigare erfarenhet vet jag att ju att jag inte är älskbar eller ens går att tycka om eller heller respektera och vara snäll mot för den delen. Då tror jag faktiskt att ensamheten är ett bättre alternativ. Jag låtsas att jag väljer den och fortsätter swipa vänster om ingen skriver nån extra rolig presentation. Då swipar jag höger. Om matchen sedan skriver till mig svarar jag aldrig. Jag upplevs som skitsjälvständig, ointresserad och förmodligen ganska dryg. Men där hjärtat ska sitta här jag ett hål skapat av misshandel, våldtäkter och otrohet och för varje gång lovar jag att aldrig låta någon trampa på mig igen. Ibland låter jag någon göra det ändå bara för att ensamheten är så obarmhärtigt.